Aotearoa

Nya Zeeland
Människans framfart och det pris vi fått betala.






En kort historik:
För 300 miljoner år sedan bildades superkontinenten Pangaea.

Denna bröts med tiden isär och den sydliga superkontinenten

Godwana formades. För ca 80 miljoner år sedan , dvs under

yngre kritaperioden, lösgjorde sig Nya Zeeland från Godwana.

Djurlivet på Nya Zeeland har utvecklats på ett speciellt sätt och

de enda däggdjur (på land) som fanns innan människan anlände

var några få arter fladdermöss.




Urbefolkningen Maori kom till öarna med kanot från Polynesien så sent som för ca 800 år sedan, och med dem anlände hundar och råttor. Området hade en mycket rik fågelfauna med ett stort antal endemiska arter, och då inga marklevande rovdjur fanns hade många av fåglarna förlorat (eller ej utvecklat) flygförmågan. Dessa var lättfångade byten för urbefolkningen och här började en tragisk utveckling för moafåglar, kiwis, takahes, moaörnar mfl. Många arter utrotades inom loppet av bara 100 år.


Européerna började långsamt kolonialisera Nya Zeeland efter det att James Cook utforskat området runt 1769. Hade det varit tufft för faunan när Maori anlände var det bara en västanfläkt av vad som komma skulle med Européerna.


När de Europeiska invandrarna kom till Nya Zeeland såg de ett mycket rikt landskap som lämpade sig väl för odling och djurhållning. Men det fanns inte ett enda däggdjur att jaga, och många av fåglarna var konstiga och sjöng inte alls på samma sätt som bofinkar, koltrastar och sånglärkor därhemma. Detta måste åtgärdas! Det är svårt att tänka sig men från Europa importerades massor av fågelarter, hjortdjur, harar, kaniner mm. Kaninerna blev en stor plåga, då naturliga fiender saknades. 


Hm..tänkte Européerna, hur skall vi åtgärda kaninplågan? - Jo, vi tar hit hermeliner, illrar och vesslor dom jagar ju effektivt kaninerna där hemma! Nu var det självfallet så att när dessa små rovdjur släpptes ut fann dom det onödigt att springa efter snabba kaniner när det fanns massor med stora energirika fåglar, som uppe på allt inte kunde flyga. 


Dessa introducerade rovdjur har gjort, och gör fortfarande mycket stor skada på det inhemska djurlivet. Här, som på så många andra platser på jorden, har vi människor ställt till med irreparabel skada och arter har dött ut och för alltid förpassats till historieböckerna :-(

 

Nyazeelandduva (kereru)

Kiwi

Landets nationalsymbol. Det har till och med gått så långt att Nya Zeeländarna själva kallar sig för kiwis. Om det skall vara rätt så stavas faktiskt fågeln med enkelt v på svenska, dvs kivi. Jag tycker det känns helt fel så jag tänker låta bli :-). Vi kan väl med en gång också reda ut hur fågeln kiwi och kiwifrukter hänger ihop, mer än att de är bruna. Kiwifrukter är egentligen ett kinesiskt krusbär. Detta togs först till England, och med engelsmännen till Nya Zeeland och Australien. När man där inledde storskaliga odlingar och skulle börja exportera gav man frukten namnet kiwi. Dvs ett rent PR trick. Men nu skall vi ju tala om fåglarna.


När de första människorna kom till Aotearoa (landets namn på Maori) är det självfallet ingen som vet hur mycket kiwifågel det fanns. Det var dock en mycket vanlig fågel på middagsbordet för både Maori och tidiga européer. 1920 uppskattades beståndet till ca 5 miljoner och idag återstår ca 70.000 fåglar. Predationen från hermeliner, pungrävar mm är mycket besvärande. 

Det finns 5 arter:

  • Sydkiwi (Apteryx australis)
  • Okaritokiwi (Apteryx rowi)
  • Brunkiwi (Apteryx mantelli)
  • Mindre fläckkiwi (Apteryx owenii)
  • Större fläckkiwi (Apteryx haastii)


Vi hade förmånen att se sydkiwi på Stewart Island och höra ropande brunkiwi utanför Rotoroua på Nordön.


Fåglarna är helt osannolika. De har en rund kroppsform, saknar stjärt och har mycket små vingar. De är gråbruna till färgen och deras fjäderdräkt är tät och stubbig. De har mycket kraftiga, korta fötter och en lång smal näbb. En sorts morrhår runt näbben hjälper dem att finna mat i mörker. Deras lockläte låter ungefär "k-wee" vilket har givit dem deras namn. 


I videsnutten nedan har Elisabeth filmat två sydkiwi som slåss. Till sist ger den ena upp och den andra (en hona) ställer sig och ropar i natten. Man kan även höra en hanne svara i fjärran.


Sydkiwi (tokoeka)

Slagsmål mellan två sydkiwi - i slutet ser man en hona ropa och man hör hannen svara

Kea, Kaka och (Kakapo)

Det finns tre arter av de s.k maoripapegojorna. 

Kakapo är en säregen ugglelikande, gräsätande papegoja som inte kan flyga Kakapon är mycket starkt hotad och det finns idag 208 individer kvar. Många av fåglarna har flyttats till små öar söder om Sydön, som man försöker hålla helt fria från predatorer.


Kean är en juvel och en riktig karaktär! Det var lite av en drömart att få se på resan. Det är den enda alpint levande papegojan i världen och även om kean är hotad och det idag bara finns kvar ca 4000 fåglar kvar så är den inte speciellt svår att hitta om man åker till rätt ställen. Den kommer gärna fram till kaféer och den har en förkärlek att sätta sig på biltaken och fullständigt demolera gummilisterna. Vi såg kea både vid Arthur’s Pass och vid Homertunneln. De är diskret färgade i grönt och brunt när de sitter. Väl på vingar fullständigt exploderar fjäderdräkten i orange, gult, rött och blått.

Kean har ansetts som ett skadedjur. Den kan hacka på levande får och åsamka dem sådan skada att de dör. Stora mängder papegojor har avlivats av fårfarmare genom tiderna. Kean är nu skyddad och omfattningen av problemet med dödade får är ett omtvistat ämne i landet.


Kaka är den tredje av maoripapegojorna. Även denna art är hotad, som de övriga släktingarna. Kakan lever på lägre altitud och är mer knuten till skogen än kean. Det finns två underarter:
septentrionalis – lever på Nordön och närliggande småöar

meridionalis – lever på Sydön, Stewartön och större närliggande öar


Kea

Kaka

Takahe & Pukeko

Tillbaka från de döda....

1846 hittades benrester från en märklig fågel på Nya Zeelands sydö. Benen verkade tillhöra en mycket stor rall som troligtvis inte kunde flyga. Mellan 1848 och 1898 påträffades sedan fyra fåglar! Tre av dem fångades och åts av urbefolkningen, som kallade fågeln Takahe. Sedan verkade fågelns saga vara all och inte en enda rapport kom in på 50 år! Takahe klassades som utdöd. Det florerade dock en del rykten och obekräftade observationer och en herre vid namn Geoffrey Orbell blev besatt av att söka efter Takahe. 1948, i en avlägsen trakt i Fiordland, påträffade han fotspår av en mycket stor fågel, som skulle kunna vara den efterlängtade… Orbell återvände året därpå och hittade då tre fåglar

Idag jobbar man hårt för att säkra artens framtid och beståndet uppskattas till ca 400 individer. Fågeln på bilden är en av avelsfåglarna i Te Anau.


Sydtakahe

Pukeko eller Australisk purpurhöna är en nära släkting till vår europeiska purpurhöna. Den är mycket vanlig på NZ och man ser den i parker, dammar och längs vägarna. Den kom troligtvis till öarna innan människorna och med största sannorlikhet har den spontant tagits sig till Aotearoa från Australien.

Australisk purpurhöna (Pukeko)

Albatrosser, liror och petreller

Det var nog albatrosserna som fick mig att dras till Nya Zeeland.  Jag hade aldrig sett en albatross och då de bara finns på södra halvklotet får man ge sig av från våra breddgrader om man skall uppleva dem!


Jag var nog runt 8 år gammal när jag lånade hem en bok från stadsbiblioteket som hette något i stil med "Världens fågar". Jag kommer inte ihåg så mycket av innehållet, men i boken falls bild på en vandringsalbatross....världens största fågel. Den hade ett vingspann på upp emot fyra meter. Helt ofattbart! Jag kommer ihåg att jag tog en tumstock och i vardagsrummet på Dalsängsgatan mätte upp denna ofattbara längd och bara stod och stirrade på kuddarna jag lagt ut för att symolisera albatrossen. Det har blivit många möten med fåglar sedan 1970, och vandringsalbatrossen har stått högt på min "bucket list" men varit i princip ouppnåerlig. Så när jag till slut står på en gungande båt ute på södra stilla havet och kyliga vindar blåser in från antarktis är det en livslång dröm som förhoppningsvis kommer gå i uppfyllelse. De första att anlända är jättestormfåglarna. De är aggresiva och ser till att inga liror eller petreller kommer åt fisken vi kastar ut. Sedan anländer vithättade albatrosser, salvinalbatrosser och kungsalbatrosser och jag är i himelriket. Och jodå...även vandringsalbatrossen kom. Tårarna gick inte att hålla tillbaka och en konstig känskla av att "de finns på riktigt" infann sig.

Det blev sex arter albatross under två havsturer. En utanför Stewart Island och en vid det magiska Kaikoura. Vi såg även en hel del andra havsfåglar. Ren magi!


Vandringsalbatross

Vithättad- och salvinalbatross

Sydlig jättestormfågel

Westland petrel (Procellaria westlandica) Större sotpetrell
Westland petrel (Procellaria westlandica) Större sotpetrell
Buller's shearwater (Ardenna bulleri) Gråryggig lira
Buller's shearwater (Ardenna bulleri) Gråryggig lira
White-chinned petrel (Procellaria aequinoctialis) Vithakad petrell
White-chinned petrel (Procellaria aequinoctialis) Vithakad petrell
Flesh-footed shearwater (Ardenna carneipes) Ljusfotad lira
Flesh-footed shearwater (Ardenna carneipes) Ljusfotad lira
Hutton's shearwater (Puffinus huttoni) Huttonlira
Hutton's shearwater (Puffinus huttoni) Huttonlira
(Snares) Cape petrel (Daption capense) Brokpetrell
(Snares) Cape petrel (Daption capense) Brokpetrell
Fairy Prion (Pachyptila turtur) Ljushuvad valfågel
Fairy Prion (Pachyptila turtur) Ljushuvad valfågel